Kjolen har länge varit ett plagg som enbart kvinnor bar och skulle bära och det var lika otänkbart att en man skulle bära en kjol som att en kvinna skulle bära en byxa. Genom historien så har det funnits olika syner på kjolen, ibland ska kvinnor bära det för att visa sin kvinnlighet och ibland avstå det för att det ses som ett hinder jämfört med mannens rymliga byxor.
Kläder kan ibland ses som politiska och de kan genom hjälpa till att förtrycka en grupp, men det kan också vara så att politiken och idealen vid en viss formar modet. I början av 1800-talet, så var det på modet bland kvinnor att bära de åtsittande och stela plaggen, korsett och krinolin, som var betydligt mer rörelsehindrande än motsvarande uniform som fanns i herrmodet. Efter franska revolutionen så fick männen dessutom mer och mer makt i samhället och kvinnomodet kan ses som en symbol för kvinnornas begränsade rörelsefrihet.
I början av 1900-talet, så började dock kvinnodräktens vara eller icke vara att debatteras. Framför allt militanta feminister diskuterade frågan och frågade sig om bland annat korsetten och långkjolarna verkligen var nödvändiga. De var besvärliga ur ett hygieniskt såväl som ur ett feministiskt perspektiv. Men det fanns också ett stort motstånd mot att förändra kvinnoklädseln som kom bland annat från politiskt konservativa, katolska kyrkan, men också från andra feminister.
Under första världskriget och en tid därefter började kvinnomodet att förändras allt mer. En av anledningarna till det kan ha varit att fler kvinnor började att arbeta och behövde därför kläder som var lättare att arbeta i. På 1920-talet så förändrades dammodet ganska drastiskt, det blev modernt att ha kortklippt hår, kortare och mer åtsittande kjolar och en del började bära mer manliga plagg som slips och skjorta.
Ett decennium senare på 1930-talet, men även senare under 1950-talet, så började kvinnomodet återigen att bli mer klassiskt och kvinnligt och skillnaden mellan man och kvinna skulle framhävas. Det förändrades dock framåt 60-talet. År 1961 skapades minikjolen av Mary Quant, men blev introducerad först 1964 i Paris. Minikjolen kom att bli väldigt omdebatterad, en del tyckte att den hörde ihop med sexuell provokation och väckte anstöt, medan den samtidigt blev populär på andra håll. Modehuset Courrèges hade med den i en av sina kollektioner, men Chanel lät bli eftersom den ansågs som snuskig. En syster vid namn Fiorella lär ha haft i uppgift att stå utanför entrén till Peterskyrkan i Vatikanstaten och se till att de som bar minikjol inte fick komma in. På 70-talet ska hon dock ha slutat efter att ha drabbats av en depression. Både byxan och minikjolen hade en stor roll i modet för kvinnor på 60-talet och man kunde välja fritt mellan dem, även om minikjolen inte var gjord för äldre eller mer kurviga kroppar.
Idag har det i Frankrike blivit vanligare med sexuella trakasserier mot unga kvinnor och absurt nog har det lett till att de ofta tvingas bära långbyxor för att skyla kroppen. Att våga bära kjol och vara kvinnlig har därför blivit som en sorts motstånd mot rådande manliga normer och flera sådana projekt har startats i Frankrike.
I början av 1970-talet förekom kjolen för första gången i en manlig kollektion. På senare år har den funnits med i ett flertal herrkollektioner och exempelvis Marc Jacobs har gått klädd i kjol i flera år. Om några år kanske det rentav blir helt naturligt för män att gå klädda i tyllkjol? Precis som kvinnor har kunnat gå klädda i både snickarbyxa eller tyllkjol om de vill.
Ett tecken på detta är snickarkilten som blivit allt mer populär hos både snickare och hemmaarbetare. En kilt som med tufft utseende och praktiska funktioner gjort att ett första steg är taget mot att män även allt mer kan bära kjol.